Varje vardag, vid middagstid, kommer Grannfru K med hö åt Grannfru S:s häst och ponny som går här i hagen bredvid oss. För det mesta tar hon sparken, åtminstone en bit av vägen.
Drakungen blev mycket fascinerad och ville nödvändigt prova när vi mötte henne. Det fick han. Och han sparkade sig iväg, förvånansvärt duktigt. Och han var så lycklig.
Alltså ringde jag Älsklingen och sa att det nog kunde vara dags att ta hem den där barnsparken som Farmor påtalat flera gånger fanns för avhämtning. Det gjorde han.
Det tycks finnas en spark i var gård här - synnerligen exotiskt tycker jag. Nu finns det en här hos oss också, om än i litet format.
Kommentarer:
Mårr: Åååå, men nu fick jag en nostalgiby grande! Så jämrans skoj att susa fram på en spark!
kicko: Det fanns både barnspark och vuxenspark hos oss när jag växte upp. De måtte ha sandat mindre på den tiden, för idag vore det nog omöjligt att sparka sig fram nånstans i S-vall? (När jag tänker efter så har jag ett vagt minne av cykelbanor som plogades men inte sandades, just för sparkändamål). Jag lärde mig åka skridskor med hjäläp av lillsparken, och syrran och jag brukade ta sparken till affärn när mamma behövde nåt. Jag var minst, så jag fick till min stora lycka sitta på pallen och åka ner för den långa backen till affären. =)
Praktiskt OCH kul, transport blir inte bättre än så!
Basilika: Ah, spark ar sa kul, bade att sparka sjalv och bli skjutsad. Fin-fint transportmedel!
aniara: Vilken härlig bild och man kan riktigt känna hur halt det är! Om barnsparkar hade blivit uppfunna i dag 2008 så hade den sett helt annorlunda ut pga. av alla säkerhetskrav och jag vill inte ens tänka på om barnen hade fått sparka utan hjälm? Ibland är det skönt att saker får vara som de alltid har varit. :)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar