Ännu en

Ännu en blomma från Palmhuset, Trädgårdsföreningen, Göteborg, som jag inte minns namnet på. Rätt snygg, tycker jag som är svag för sådana där spretiga ståndare :)

Besvärjelse

Som någon slags besvärjelse.
Eftersom jag så gärna vill ha en bäbis till.

Men tror att jag är för gammal.



Bild: Sulamith Wülfing - som jag i ärlighetens namn faktiskt är rätt svag för :)




Kommentarer:
Heidi: Lukka til :)
Bastet: Tack kära du! :)
Figaro: Vilken vacker bild! Min mamma fick barn vid 45 och det gick så bra så.

I som här inträden

Terminstart.

Agia Aikaterini, den heliga Katarina av Egypten, kvinnliga studenters beskyddare. Må hon ta mig igenom denna helvetesutbildning med någonting av det som en gång var Jag i behåll.



Kommentarer:
AnnA: Alldeles säkert gör hon det, amen.

Flög sin kos

Den allra vackraste omplaceringskatten, som jag hoppades skulle bli min, den som precis blivit placerad i ett annat hem när jag ringde, men där det verkade som det inte skulle funka, den som ägarinnan så gärna ville ge mig, den blir inte min.

Han verkade för bra för att vara sann, Felix, och han blev inte sann heller.

Det går bra i det nya hemmet, och det är bra för Felix, men jag... Jag sörjer.



Kommentarer:
Ape: Cooool bild.
Olivia: Ja, det var en häftig bild! Får mig att tänka på konstnären Escher.

Rooibos och Mma Ramotswe

Jag dricker rooibos och dricker rooibos och... Hela våren och sommaren dricker jag rooibos. Sedan läser jag äntligen Damernas detektivbyrå. Och dricker ännu mer rooibos.

Den är så söt, så charmig, så underbar. Jag tittar i kartboken. Jag sörjer mina två par örhängen från Botswana, gjorda av strutsägg, som fallit i golvet och gått i kras. När boken är slut sörjer jag över att jag måste vänta flera dagar innan jag kommer åt att köpa Giraffens tårar. Jag ringer Pappa, som har lånat ut Damernas detektivbyrå till mig, men han har bara den, inte Giraffens tårar. Jag tröstar mig med lite rooibos.

I Farsta köper jag äntligen Giraffens tårar. På tåget ner till Skåne läser jag, när Älskade Barn äntligen somnat. Läser och läser. Framför mig sitter en pojke och målar. Sebror och giraffer. Till slut skriver han på ett papper: L'Afrique. Det känns som om det är meningen. På något vis meningen.

När jag kommer hem från Skåne upptäcker jag att jag glömt kvar mitt rooibos.

På biblioteket är följande delar utlånade. Som tur är hittar jag Vackra flickors lott i storpocket. Jag är lite för fattig (eller snål, välj själv) för att köpa ett inbundet ex. Men fjärde delen finns inte som pocket, så det får bli på engelska: The Kalahari Typing School for Men. Och så köper jag nytt rooibos när jag passerar Söderhallarna.

En halv dag ligger jag i sängen och läser ut Vackra flickors lott. Och dricker rooibos.

Det är min näst sista lediga dag. "Lediga" dag. På måndag börjar helvetet igen. Jag ska trösta mig med The Kalahari Typing School for Men.

Och lite rooibos.



Kommentarer:
Noralovisa: Är det något starkt beroendeframkallande medel i rooibos? ;)
Hypo-Doris: Jag vill bara flytta till Afrika när jag läser dom...
Bastet: Noralovisa: Ja, man kan sannerligen undra, ha ha. Jag har funderat på att slå i PubMed men aldrig kommit så långt :)
Doris: Ingen placering där möjlig? Tänk vad slank och tjusig du skulle känna dig på cocktailpartyna bredvid alla Mma Ramotswes ;)
AnnicaB: Känner igen mig. Hinkade rooibos och läste i våras :)

Krut

Jag dricker Gunpowder Green och kan nästan känna smaken av Kawabatas böcker.
Jag älskar Kawabata.



Kommentarer:
EvaP: Jag har noterat, går till bibblan i morgon. Tack för tipsen.

Strawberry Mist

Saintpaula 'Strawberry Mist'

Guld i min hand

Svarta pärlor.

Svarta opaler.


Eller nyskördade pionfrön.



Kommentarer:
Olivia: Vackert! Bara att peta ned dem i jord i vår då?
Bastet: Olivia: Bättre i höst tror jag. Eller direkt. Jag tror iofs inte att de behöver någon köldknäpp för att gro, men man spar tid :)
Ape: Är det frön?? Jag trodde det var blåbär eller svartvinbär. hahahaha.
Hwil(j)a: Å, är det sant, att det bara är att peta ner? Jag älskar pioner!
Bastet: Hwilja: Jepp, bara peta ner. Man kan fila lite på skalet, om man vill, men jag är inte så säker på att det går fortare. De flesta pioner tar dock lite tid på sig och gror första året endast med en underjordisk del. Man ska alltså spara krukan ett par, tre år innan man ger upp. Det här är emellertid rosenpioner och de lär gå att få i blom redan andra året - vilket jag inte lyckades med. Säg till om du vill ha frön.
Linsfia: Vilken jättefin bild! Trodde också att det var blåbär :)

Skyfall

På Mors Jämna Dag öppnade sig himlen när vi stod på balkongen med höjda champagneglas.

Strand

Jag vandrade längs stranden en eftermiddag. Jag fotade och plockade skatter till Älskade Barn (som inte ville följa med utan stannade hemma med Mormor): en krabbklo, några kammusselskal, ryggskölden från en liten krabba och en från en större, blåmusselskal med havstulpaner, blåmusselskal så slipade att de helt och hållet skimrade i pärlemorrosa, en bit blåstång, flinta, några snäckor och några vackra stenar.

Sedan badade jag. Drog av mig den tjocka tröjan, t-shirt och shorts och beredde mig på att halvt frysa ihjäl. Åtminstone när jag steg upp. Upp i den iskalla blåsten. Utan handduk.

Det gjorde jag inte. Trots att jag stod där drypande våt och trots att vinden inte mojnat det minsta, så frös jag inte. Jag gick hem i bara t-shirt, med den tjocka tröjan knuten om höfterna. En t-shirt vätt av våt bikini, våt hud och vått hår.



Kommentarer:
Emm: Låter otroligt härligt

Min tur

Jag kan bli våldsamt avundsjuk på Eva för det liv hon lever. Att få vara ensam. Att få läsa. Få fota. Få gå och skrota ensam. Få städa ifred. Få göra fint…

Idag är det min tur.

Jag gör i ordning kardemummakaffe och rågbrödsmackor med leverpastej och gurka och så kryper jag upp i sängen, drar en filt över benen och läser ut Anna Gavaldas Tillsammans är man mindre ensam. Nästintill ofattbar lyx. Att få ligga några timmar i sängen och läsa. Alldeles ensam. Ro.

Jag älskar bilden på omslaget. Av Gueorgui Pinkhassov. Jag kände inte till honom innan.

Och jag älskar boken. Älskade.
Det känns lite tomt nu.



Kommentarer:
Linsfia: Nu har jag köpt samma bok! Ska bli spännande att läsa.
Eva: Alltså...jag blir lite mallig när du skriver så där. Tack, Rara Du.
Boken är superbra även om den förlorar formen lite på slutet, den blir liksom så lik alla andra.
Bastet : Linsfia: Åh, jag är avundsjuk på dig som har det framför dig. Njut!
Eva: Tycker du? Lik alla andra? Jag har nog inte läst så många kärleksromaner, kanske därför. Om man nu ska reducera denna till 'kärleksroman'. Kanske är det svårt att få till ett lyckligt slut som inte blir lite platt. :)
Bastet: LITE platt, skulle jag säga. Antingen slutar det olyckligt, och så tjuter man ögonen ur sig. Eller så slutar det lyckligt, och då blir det lätt amerikanskt.

Grusat

Jag packade sommarkläder, kjolar och klänningar, shorts och bikini. Och simpuffarna till Älskade Barn. Vi skulle bada i havet. Vandra längs stranden och plocka vackra stenar, musselskal och snäckor. Titta på tången och räkorna, och på de uppspolade skalen och klorna efter de små krabborna...

Men Viken ville annat. Det var kallt och det blåste och regnade, regnade och blåste.

Gullegris

Älskade Barn hade förstås inget sinne för de rariteter hans mamma vurmade för på Kolmården. Barn vill komma nära. Således var det roligare med gigantiska affischer av djur än en noshörning på hundra meters avstånd, i samma färg som marken.

Och vad slår väl en liten gris?! I synnerhet om man får klappa och sedan får äran att bli nerstänkt när de ruskar på sig.


Kommentarer:
AnnA: Ja, men de är ju söta :)

Vidare...

Inte lyckades vi få syn på Enzo. Men gibbonapor botar ju det mesta. Gosemullegull!

Tyger! Tyger! burning bright

Tyger! Tyger! burning bright,
In the forests of the night,
What immortal hand or eye
Could frame thy fearful symmetry?
(William Blake)

Kanske var tigern det häftigaste på Kolmården. Magnifikt djur. Vackra rörelser. Och ungarna var förstås ljuvliga.

Eller kapybarorna. Dem föll jag handlöst för. Och marorna. Och tapiren.

Myskoxen var mindre än jag väntat. Söta fötter! Det syntes faktiskt att de var anpassade att gå på snö med.

Präriehundarna var också mindre än jag väntat.

Nymåne med pärlemorglans

Tänk, jag är barnsligt förtjust i sagoväsen, inte minst sjöjungfrur. Därtill blev jag barnsligt förtjust i Diana Abu-Jabers Nymåne. (Fast varför inte Månskära?).


Sjöjungfrun satte sig till rätta i grottmynningen och Camille slog sig ner på en klipphylla. Utsträckt från stjärt till krona på klippan suckade Alif igen och sa: Försök föreställa dig sjöjungfruns ensamhet. När vi slår upp ögonen för första gången är det bara havets sköte. Vi föds utan privilegiet att ha föräldrar och en barndom, våra ögon ser bara vågornas gröna slingor, och vi har bara sargassotång att klä oss i. Själva språket fattas oss, ända tills blåvalarna förbarmar sig över oss och lär oss att sjunga och narvalarna lär oss brodera.


Nu är det här med sjöjungfrun inte huvudhandligen i boken, utan en parallell berättelse som upptar en mindre del. Icke desto mindre kan man ju unna sig att njuta, när man nu finner en sådan sällsam liten pärla mitt i det, även i övrigt, sällsamma pärlbandet.


Du undrar om gammelfaster Camille verkligen pratade med en fisk? Fullt möjligt. Hon var en sådan person. Var det alla fiskars moder? Tja, kanhända var det bara en fisk som såg ovanligt förnäm ut. Kanhända var det bara ensamhetens taskspeleri, sedan Camille hade blivit fången som tjänare i en engelsmans kyliga hus i öknen. Kanhända fanns det ingen illvillig förförerska och sjöjungfru, men kanhända fanns det verkligen en halsstarrig, tvingande vilja att fara till platser där man inte hör hemma. Knepet med att lyssna till en sådan här berättelse, habibti, är att inte haka upp sig på detaljerna, utan att låta alltings själ träda fram. Att lära sig låta allt ha sin gång.


Och nog är den här lilla episoden alldeles, alldeles ljuvlig?!


En gång när han gick genom staden hittade han två barncyklar på sophögen bakom ett av de stora hotellen. Bortslängda. Kanske hade en diplomat köpt dem åt sina barn medan de bodde där och iddes sedan inte frakta med sig dem när de åkte hem. Hur som helst: Abu-Najmeh, som aldrig hade sett eller hört talas om en cykel i hela sitt liv, tog sig en titt på tingestarna och begrep principen bakom dem direkt. Han gav den ena till mig och den andra till min kamrat Sami och sprang bredvid cyklarna tills vi kunde cykla själva. Sextiosex år gammal, med svärdet dinglande i bältet, geväret på ryggen, flaxande huvudduk och ett cykelhandtag i vardera handen.



Bild: John William Waterhouse
Bok: 'Nymåne' av Diana Abu-Jaber

Bubblor

Abdelrahman hör sjöhästarnas lockrop, de trånande stingrockorna, ropen från sjöjungfrur och sjöjungmän. Hela undervattensvärlden skanderar: Abdelrahman Salahdin! Var är du?

(ur 'Nymåne' av Diana Abu-Jaber)


Kommentarer:
Ape: Vilken fiiiiiin bild =)

Tuff tuff

Tufft blad! tänkte jag. Men vid närmare begrundan inser jag att det ju rimligen måste röra sig om en blomma. Tuff blomma :)


Kommentarer:
Olivia: Men jösses! Väldigt häftig! Det ser ut som om en larv kryper längs bladet. Vet du vad det är för blomma?
Nyfiken: Vart hittar du alla balla blommor? :)
Bastet: Olivia: Nej, jag vet inte vad det är. Läste på skylten, men har naturligtvis glömt.
Nyfiken: Ehh... öhh... är det så ALLA balla? :) Den här hittade jag i Palmhuset, Trädgårdsföreningen i Gbg.