En lysande blå matta av ormöga (Omphalodes verna) blir man alltid glad av. På sommaren, när blommorna vissnat bort, står bladen lika fräscht ljusgröna och pryder marken under buskar och träd, runt höga perenner.
Kanske är det ormögat som är poesins blå blomma.
Den som får Fredrike att skriva svavelosande dikter.
Kommentarer:
Pomona: Åh, jag har planterat såna i år. Hoppas att de inspirerar mig!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar