Tänk, jag är barnsligt förtjust i sagoväsen, inte minst sjöjungfrur. Därtill blev jag barnsligt förtjust i Diana Abu-Jabers Nymåne. (Fast varför inte Månskära?).
Sjöjungfrun satte sig till rätta i grottmynningen och Camille slog sig ner på en klipphylla. Utsträckt från stjärt till krona på klippan suckade Alif igen och sa: Försök föreställa dig sjöjungfruns ensamhet. När vi slår upp ögonen för första gången är det bara havets sköte. Vi föds utan privilegiet att ha föräldrar och en barndom, våra ögon ser bara vågornas gröna slingor, och vi har bara sargassotång att klä oss i. Själva språket fattas oss, ända tills blåvalarna förbarmar sig över oss och lär oss att sjunga och narvalarna lär oss brodera.
Nu är det här med sjöjungfrun inte huvudhandligen i boken, utan en parallell berättelse som upptar en mindre del. Icke desto mindre kan man ju unna sig att njuta, när man nu finner en sådan sällsam liten pärla mitt i det, även i övrigt, sällsamma pärlbandet.
Du undrar om gammelfaster Camille verkligen pratade med en fisk? Fullt möjligt. Hon var en sådan person. Var det alla fiskars moder? Tja, kanhända var det bara en fisk som såg ovanligt förnäm ut. Kanhända var det bara ensamhetens taskspeleri, sedan Camille hade blivit fången som tjänare i en engelsmans kyliga hus i öknen. Kanhända fanns det ingen illvillig förförerska och sjöjungfru, men kanhända fanns det verkligen en halsstarrig, tvingande vilja att fara till platser där man inte hör hemma. Knepet med att lyssna till en sådan här berättelse, habibti, är att inte haka upp sig på detaljerna, utan att låta alltings själ träda fram. Att lära sig låta allt ha sin gång.
Och nog är den här lilla episoden alldeles, alldeles ljuvlig?!
En gång när han gick genom staden hittade han två barncyklar på sophögen bakom ett av de stora hotellen. Bortslängda. Kanske hade en diplomat köpt dem åt sina barn medan de bodde där och iddes sedan inte frakta med sig dem när de åkte hem. Hur som helst: Abu-Najmeh, som aldrig hade sett eller hört talas om en cykel i hela sitt liv, tog sig en titt på tingestarna och begrep principen bakom dem direkt. Han gav den ena till mig och den andra till min kamrat Sami och sprang bredvid cyklarna tills vi kunde cykla själva. Sextiosex år gammal, med svärdet dinglande i bältet, geväret på ryggen, flaxande huvudduk och ett cykelhandtag i vardera handen.
Bild: John William Waterhouse
Bok: 'Nymåne' av Diana Abu-Jaber
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar